Inte nog med elände........

Isacs feber blev än högre, 41.8 grader under söndag natt.
Han var helt borta, jag fick inte ner den tros Panodil, bad och öppnat fönstret. Så jag ringde sjukhuset och de sa åt mig att ge honom ännu en dos med Panodil trots att den andra inte gått ur än.
Fick ner den en halv grad.
Hela natten så stånkade han i andningen och jag försökte verkligen få hon att dricka, men det gick så trögt.
På måndagen bara låg han, rörde sig inte ur fläcken.
Ville inte äta och inte dricka.
Vit som ett lakan och så liten och skör.
Strax före Urban kom hem så kräktes Isac rejält med galla över hallgolvet när jag skulle bära honom från toaletten.

Jag var så orolig över att han inte åt, drack och inte rörde sig och sen den där stånkande andningen och att nu även börjat småhosta hela tiden, inte hårt inte skrållande bara att han småhosta.
Hans urin var mörk orange och så liten mängd.
Så sjukvårdsrådgivningen sa att vi skulle låta en doktor titta på honom.

Urban han bara innan för dörren (han hade ju vart vid huset hela helgen och lagt tak och såg själv ut som han höll på och stupa) så fick han åka iväg med Isac till akuten. Efter flera timmar kom de hem igen.
Allt såg bra ut, lite lätt röd i halsen.
Bara se till att han åt och drack och ge både Panodil och Ipren samtidigt för att hålla nere febern.
Vi försökte med allt, men Isac vägrade nästan dricka och äta gjorde han absolut inte.
Hela resten av måndagen bara låg han ihopkrupen, han klagade inte ens. Men när jag frågade om han hade ont så visade han över hela bröstkorgen och magen.
Den dubbla dosen gav effekt så Isacs feber ändå sjönk rejält ända ner till 36 grader för att sbnabbt stiga till 40-41 så fort det gick ur.
På tisdag morgon ringde jag VC för att Isac endast kissat 2 ggr på hela dygnet och lika mörkt orange och lite.
Berättade återigen om detta med hans stånkiga andning som han hade exakt hela tiden både när han sov och när han var vaken samt småhostandet.
Hon tyckte i alla fall att han skulle in igen och några tider på VC fanns inte så det fick bli akuten igen då.
Så återigen en vända dit.
Den här doktorn tog blodprov och halsprov.
Strep A Halsprovet var negativt.
Så de skulle åka hem, men sen kom doktorn och tyckte att CRP var alldeles för hög, 164. Så hon ville skriva ut Erry Max pencillin i alla fall, det kanske ändå var en halsfluss trots allt.
Så de kom hem igen och vi hämtade ut penicillinet och gav Isac.
Men i mig släppte ändå inte oron för att han drack så lite och inte åt något alls, inte glass, inte sockerdricka inget alls.
Så till kvällen kände jag bara nej, med en så här hög feber kissat endast 1 enda gång på ett dygn, nu törs jag inte vårda själv mer.
Så ringer sjukvårdsrådgivningen, igen.
Hon håller helt med, nej åk in igen ni.
Så bara att återigen packa in sig i bilen med en jätte sjuk liten kille.
Denna gång gick besöket snabbt.
U ringde och sa nu är vi på väg hem, men bara för att packa en väska och åka vidare till barnakuten.
Det kändes jobbigt, då jag visste att jag inte kunde följa med utan en måste vara hemma med de andra små.
Så trots att barnen har den absolut bästa pappa på jorden så är det mer den känslan att man överger sitt barn och vill vara med sitt barn, mamma är ju mamma trots allt.
Jag ville promt att de skulle ringa när de kom fram och det gjorde de efter en timme.
Sen ville jag så klart veta om de skulle bli kvar eller få åka hem.
Vid ett tiden gav jag upp av trötthet. Men 3 ringde telefonen, jag var helt borta.
Men de blev kvar, ja det borde jag ju förstått.
De var nu på min avdelning där jag jobbat, Isac hade fått dropp inkopplat samt tagit en del prover men sov nu.
I morse ringde U innan jag skulle iväg med de andra till dagis, Isac hade äntligen kissat och de fick då ett urinprov.
Han lovade ringa under dagen ifall att jag kunde kolla mobilen.

Men inget tillfälle till att kolla mobilen på hela dagen, då jag börjat min praktik på lasarettet och dagen gick i ett enda fläng.
Min praktikplats verkar jättebra ocjh handledaren var en trevlig sjuksköterska.

Jag fick gå lite tidigare, så skönt, snabbt ut och kola mobilen.
Det bvara rasslade in SMS.
Tim hade hämtat F från dagis och åkt till badhuste, han tyckte synd om lillebror som fick ett så trist sportlov, vilken superstorebror!
Urban hade ringt flera ggr, samt att jag fick ett så fint MMS på min söta lilla kille i sjuksängen och texten nu har jag ätit mat mamma!
Då kom tårarna.
Ringde snabbt upp U.
Jo Isac hade ätit lite men vill fortfarande inte dricka. Men nu vet man att det är en stor lunginflammation på vänster sida.
Varför blev jag inte förvånad?
Detta kände jag ju igen, hostandet, stånkiga andningen, min näst äldsta hade en dubbelsidig lunginflammation när han var liten och det var ju precis så här, när jag tänker efter, det var det min hjärna mindes på något vis.

Innerst inne var det min känsla av att det är något mer.
Så skönt att jag ändå inte gav mig, U hade nästan tänkt igår att äsch han kanske är liiite bättre ska vi verkligen åka in igen.
Man ska verklgien lita till sin inre känsla, den är oftast inte fel.
Så nu får han även antibiotika intravenöst i nålen i sin lilla hand.
De blir kvar idag så klart.

I morgon har min snälla mamma erbjudit sig att hjälpa till med barnen så jag kan åka på min praktik även om inte U och Isac får komma hem.

Nu ska här sovas för i morgon blir det en hektisk dag.