Mitt dilemma just nu

Från början har vi planerat att jag skulle vara hemma med Timea till den 1:a september 2007
Jag kände mig nöjd med detta och att vi lyckats snåla med dagarna. Det har varit och är tufft att snåla så på dagarna, men det går och har gått.

Men så.......

Jag vill gärna plugga klart de ämnen jag har kvar för att kunna söka in till sjuksköterskeprogrammet i höst.
För den intagningen de har på våren kan man inte läsa som distans.
Att vänta ett helt år till, känns låååångt!

Så jag sökte dagis och vi fick precis det vi ville ha och den avdelningen och allt.
Jag kom in på skolan och jag fick även studielån (mer inkomst än jag har nu, även om en viss del då är lån)

Men så.......

Timea känns så himla liten att börja dagis redan i mars.
Dessutom krånglar hon ju nästan varje kväll/natt med sömnen.
Hur ska det gå?
Hur ska vi orka?
Är hon verkligen redo att börja dagis redan?
Tankarn snurrar i huvudet så jag tror huvudet ska sprängas.
Vi har diskuterat och ältat fram och åter här hemma.
Först var vi så eniga om att Timea är inte redo för detta stora än och jag har ju ändå dagar kvar.
Visst är det skönt att kunna spara de här dagarna för att sen kunna ge barnen lite ledigt på somrarna de åren jag pluggar (annars lär man ju jobba HELA sommarlovet, då blir man ju aldrig ledig med barnen de 3 åren man studerar)

Men mitt ego.........
Är såå sugen att börja nu och få dessa ämnen klara och kunna söka in redan till hösten.
Visst skolan den finns kvar, jag hinner plugga sen osv osv.

Så igår ringde jag barnomsorgen och sa att vi säger ifrån den plats, som vi redan tackat ja till.

Men så........ idag.
Efter att ha pratat flera timmar långt in på natten i går kväll.
Så ringde jag barnomsorgen igen *skäms*
och fråga om jag kunde få behålla platsen ändå.

Så nu har vi kompromissat lite.
Timea ska inte börja i mars.
Men i april.
Jag börjar visserligen studera i april, men eftersom det är distans så räknar jag med att jag kan plugga kvällarna och helgerna extra för att kunna skola in henne samtidigt som jag pluggar de första veckorna.
Annars hade vi tänkt att vi skulle ha skolat in henne i god tid "innan" studierna började och så.

Sen så är det april-juni ut, sen ska vi vara hemma hela juli, alla barnen och jag.
Sen kör det igång på allvar igen då i augusti.

Ikväll, peppar, peppar..... så har hon ännu inte vaknat och krånglat.
Håll nu tummarna att hon låter bli krånglet ikväll och andra kvällar med och glöm inte nätterna också *ler*

Om jag känner mig nöjd och lättad nu då?
N e j ! Utan det känns som någon håller på att slita sönder mig inifrån, det drar i mig åt två håll.
Jag är så rädd att göra fel mot min lilla lilla tjej.
Varför jag är så rädd?
Än idag så har jag sååå dåligt samvete över att min lilla Tim, fick börja dagis redan när han bara var 14 månader.
Han var inte mogen för det, han led varenda lämning. Jag fick dra bort hans små armar från min hals, full av gråt i hela min hals, gick jag därifrån och lämnade en förtvivlad liten pojke på hans dagis.
Visst han hade underbara fröknar, bra barn och allt. Personalen sa alltid att det går över, men du måste gå när du bestämt dig. Jag var så lydig och gjorde precis så som man ska.
Visade aldrig honom hur ledsen jag var, men grät varje dag på väg till skolan i bilen.
Han var ledsen en stund efter men när jag var framme vid skolan och ringde för att höra att allt var bra, så hade han alltid slutat gråta och det tolkades som att allt var OK.
Men jag tror inte att det var det. Än idag så lider jag så, hur kunde jag?
Jag hade inga val, jag levde ensam med mina 2 små pojkar, med skyhög hyra (för att jag ville bo i ett bra område och en bra lägenhet, så barnen skulle ha det så bra de bara kunde)
Jag hade i n g e n möjlighet att snåla på några föräldradagar. Jag hade kommit in på vårdskolan och det inbringade inkomst om jag började skolan.
Så ja, jag hade inget val.
Han har blivit en duktig och fin kille, men inombords finns en liten försiktig kille, som är långtifrån så kaxig som hans utsida kan visa.
Han var en sån försiktig och skör och otroligt mammig liten kille som liten.
Och 14 månader, det är ju nästan bebisar fortfarande då.

Ja, ja, man kan inte skruva tillbaka tiden.

Men därför är jag ju så rädd att det ska bli fel nu för Timea. Säger inte att det var fel för Tim, för det kan jag inte påvisa, men å andra sidan, hade jag fåt välja ett annat val så hade jag ju hellre stannat hemma med honom en tid till, han hade behövt det.

Timea är 16 ½ månad när hon ska börja skolas in.

Nog om det.

Tim har skrivit upp för sitt körkort, men missade. Så han är så otroligt besviken. Kännde sig så stressad av en tant som stod och tjatade på dem om att man har bara 50 minuter på sig och nu måste ni skynda er. Så han kände att det blev black out och kunde knappt ens läsa frågorna, för han blev så nervös och stressad.
Fast han skrivit så bra hela tiden på skolan.
Men om 14 dagar får han en ny chans.

Timeas rum är nästan färdigt och ska försöka lägga upp lite foton på det i morgon, idag krånglar det bara hela tiden, så jag ger upp det nu.
Måste få tag i en vit spjälsäng,det troligaste är att vi köper en ny på IKEA, en vit Gulliver.
Men kikar även på begagnat, men vill då ha en så ny som möjligt.

Det var all for today!